Samtal från läkaren

Dagen började med ännu ett besök på sjukhuset. Men idag var det Alfred som hade tid hos sin öronläkare för åter besök.  Alfred har vaknat på nätterna nu i några dagar och varit helt otröstlig. Vi har misstänkte att han nog har öroninflammation igen.(mindre än en månad sen sist). Läkaren undersökte hans öron med en kamera och allt visades på en tv skärm på väggen. Jäkligt häftigt att se hur det såg ut i örat. Han var väldigt röd i örat så han hade ju öroninflammation som vi misstänkte. Det resulterade i en penicillin kur på tio dagar, samtal med läkaren nästa vecka och åter besök om en månad. Sedan blir det antagligen operation.  Snutten min han klagar aldrig är pigg och glad i alla läggen.

Klockan elva skulle min läkare ringa mig men det tog en himlans tid innan han ringde upp. Vi hade en inbokad telefon tid idag för att jag behöver ett läkarintyg kring hur jag mår till AMS. Vi pratade länge och jag fick svar på många frågor som jag hade, jätte skönt. Efter att i hade pratat ett tag så berättade han att han hade min rönken bilder framför sig och att tumören inte var så stor. Gissa om jag blev lättad. Som jag har oroat mig för operation. Han sa att jag ska börja behandlas med medicin på en gång. En medicin som ska krympa tumören samt sänka mitt höga prolaktin värde. Jag ska trappa upp medicin mängden vecka för vecka och när mina värden har sjunkit till normala så ska jag äta den dosen i minst fem år. Då jag ska prova att sluta men höjs värdena igen så blir det medicin resten av livet. Han varnade mig för att den här medicinen hade mycket biverkningar och att jag skulle kontakta dom om jag fick för mycket biverkningar. Så nu håller jag tummar och tår för att jag slipper biverkningar och att jag blir pigg snaaaaaaaaaaaart!!!!  Nu jävlar ska denna tumör bort helt och jag ska bli pigg igen!! Få tillbaka all energi!! Det förtjänar jag.

Den här veckan har varit så oerhört intensiv för mig två trötta, trotsiga barn som verkligen trotsar och bråkar om allt dom är helt sluta efter dagis, Noddan har jobbat eftermiddag och jag mår piss. Har bara varit att bita i hop, men denna vecka har det inte varit lätt blivit mycket tårar. Ensam är stark eller vad är det man brukar säga? Stämmer inte in på mig.  Det är så frustrerande att må så här jag har inte tid med detta jag måste ha energi till mina barn. Jag har en massa måsten som inte försvinner pga att jag blir sjuk. Finns liksom inte tid för detta.

Magnetrönken

Onsdag den 7/11 2012

Som jag har gruvat mig för denna dag. Jag vet att det är något jag måste göra och att det verkligen är super viktigt att få veta storleken på tumören. Så att jag kan få rätt behandling. Det är så oerhört jobbigt med denna väntan. Först provsvar sedan  läkarbesök sedan Magnetrönken sedan svar från magnetrönken sedan invänta läkarens samtal med resultat och behandling.. Varje moment och väntan där i mellan är så jobbig. Tar kål på mig!


Dagen började med att vi lämnade barnen tidigare på dagis redan vid 8.15. Sedan åkte vi upp till sjukhuset. Vi satte oss i väntrummet inne på magnet rönken avdelningen. Jag mådde så illa. När det var min tur så frågade dom om jag ville att Noddan skulle följa med in men jag sa nej. Jag visste att det skulle ta lång tid och vi fick inte prata med varandra därinne. Så jag tyckte han kunde sitta i väntrummet för då kunde han ju kika på tv och så. Sedan fick jag gå in i något som såg ut som en provhytt och klä av mig alla kläder och ta på mig en blå rock. Sedan fick jag komma in i rummet och där stod den där läskiga stora maskinen jag drömt mardrömmar om. Hua. Jag fick lägga mig på en Säng och dom skulle sätta en dropp nål eller vad det heter i armen så dom kunde ge mig kontrast vätska under rönken.  Jag avskyr att bli stucken så jag hade köpt emla plåster för att underlätta något denna dag. Men det hjälpte inte för de hade inte blivit helt bedövat. Sjuksköterskan kunde ju inte sticka hon fick göra om flera gånger och jag höll på att tuppa av. Sedan satte dom fast en slang på dropp nålen  i där dom sprutade in koksalt för att se att den inte läckte någonstans. Armen blev alldeles kall. Hua. Det var första oros momentet för denna dag. Andra orosmomentet var när jag skulle få kontrast vätska, var rädd att det skulle kännas jätte obehagligt så jag skulle få panik. Då berättar hon att jag kommer få det efter halva tiden har gått. Kul då skulle jag alltså ligga och oroa mig för hur det skulle kännas och vara rädd för att få panik inuti tunneln. Sedan spände hon fast mitt huvud och la någon krage under hakan och satte fast ett galler över ansikte. För att jag inte skulle kunna röra mig. Rönken maskinen var tydligen väldigt känslig för rörelser. Innan hon spände fast mig så fick jag öronproppar och hörlurar med musik i. Sedan åkte jag in i maskinen. Hon gick ut och dom startade den. Herre gud vad den small och lät. Jag hade bestämt mig för att jag skulle blunda under hela tiden jag låg inne i tunneln. Men dum som jag var så kunde jag inte låta bli att titta. Då fick jag panik var sjukt trångt därinne. Hua. Men jag tänkte att det är bara att bita ihop för om dom lär avbryta nu så lär dom börja om osv och jag måste ju genomgå det här helt för eller senare. Det kändes jätte tryggt för att jag fick en knapp i handen att trycka på utifall jag ville något. Vi kunde prata med varandra där inne jag hörde sjuksköterskorna i hörlurarna och dom hörde mig när jag pratade.

Efter att halva tiden hade gått så sa dom i hörlurarna hur långt det var kvar och att jag nu skulle få kontrast vätska. Jag blev alldeles svettig och orolig för jag såg ju inte när dom kom in i rummet och jag hörde inget. Jag kände någon som tog mig på benet sedan låg jag och vänta, vänta och vänta men ska dom inte spruta in det snart tänkte jag. Sedan hörde jag dom ihörlurarna  - nu är det bara fyra minuter kvar. Då frågade jag men har ni spruta in kontrast vätskan än? Det gjorde vi för länge sen sa hon då. Gissa om jag kände mig lättad. Efter dom där fyra minuterna hade gått så åkte jag ut ur maskinen och dom spände loss mig. Sköterskan följde med mig till mitt bås där jag bytte om och tog ur dropp nålen och frågade mig om jag vara orolig inför det där med kontrast vätskan och så. Hon berättade lite om det dom hade gjort för att lugna mig lite.  Sedan sa hon att jag skulle få svar inom ett par dagar.  Jag klädde på mig och gick lättad ut i väntrummet där jag kände mig trygg igen så fort jag mötte Noddans varma blick.

Sedan åkte vi hem la oss i sängen och bara kramades och somnade en stund tills de att vi vaknade av noddans väckarklocka då det var dags för honom att åka till jobbet och för mig att gå och hämta hem barnen från dagis.

Jag klarade det här momentet också trots ångest,rädsla och oro. Jag avskyr sjukhus och bara tanken på varför jag åker dit får mig att få en kalla våg av ångest i hela kroppen.

Något som jag är oerhört tacksam över är ett mejl som jag fick på eftermiddag/kvällen i tisdags. Det var ett mejl från en tjej som också haft en tumör hon berättade för mig om hennes resa. Och hennes ord kring hur hon tänkte kring magnet rönken och allt annat runt omkring detta, det gav mig ett lugn. Jag tänkte på det när jag låg inuti magenet rönken, på kvällen innan. Det hjälpte mig att få sömn kvällen innan och fick mig lugn den dagen, Det är jag evigt tacksam för. Tack fina du för dina mejl och dina svar på alla min frågor och tankar.

Imorgon har jag telefon tid med min läkare på Endorkimottagningen. Jag behöver ett läkarintyg till AMS.

.