Livet kan vända så fort

Senaste tiden har varit hemskt omtumlande för mig. Jag har senaste åren haft huvudvärk varje dag och senaste året har jag varit helt energilös. Något som jag dessvärre har vant mig vid och aldrig förstått varför. Försökt göra allt för att få energi men utan resultat. Minns inte hur det känns att må bra och ha energi. Det gör så ont när jag tänker på det för jag vet att jag har varit en tråkig mamma och det känns förjävligt att jag inte kunnat njuta av min mammaledighet pga av min dåliga energi och huvudvärk. Känns som att jag missat mycket pga av det och det har begränsat mig.

Hur som helst jag passade på att fråga mig för angående min huvudvärk under ett läkar besök med Alfred före sommaren. Läkaren föreslog att jag skulle börja på akupunktur och sedan gå vidare om det inte hjälpte. Vilket jag gjorde efter sommaren. Akupunktur två gånger i veckan under en månads tid gick jag på. Det fick all värk i axlar och nacke att släppa, men dessvärre så satt huvudvärken kvar.

Något som jag även har haft problem med är utebliven mens och massa bröst mjölk trots det att jag slutade amma för 14 månader sen. Något som jag verkligen ledsna på nu och kontakta hälsocentralen igen. Det sjuka vara att det inte var någon som visste vad dom skulle göra kring de,  så jag blev kastad mellan hälsocentralen, amningskliniken och sedan hälsocentralen igen. Det slutade iaf med att jag skulle komma och lämna blod prover.

Torsdag den 18/10-2012
Idag så hade jag min näst sista behandling utav akupunkturen. Jag ska även passa på att ta blodprover angående min bröstmjölk och uteblivna mens. Allt gick bra och jag fick utstå massa nål stick (som jag hatar). Men det för ju nåt gott med sig förhoppningsvis. Mina tankar kring detta prova var att dom vill väl bara kolla nå värden sen får jag väl bara medicin som får bröst mjölken att försvinna vilket kommer att leda till att jag får tillbaka mens sen.

Fredag den 19/10-2012
På förmiddagen fick jag ett samtal av min läkare på hälsocentralen. Hon berättade att jag hade för hög hormonvärden och att hon hade skickat en remiss till sjukhuset. Hon sa även att dom skulle kontakta mig. Sedan la vi på. Jag reagerade inte så mycket på prov resultatet direkt tyckte det borde vara normalt och att det är därför som jag har massa bröstmjölk. Efter någon timme så började jag fundera lite mer kring detta. Jag tyckte att hon hörde av sig så snabbt r edan dagen efter, så  jag började googla. Något jag inte skulle ha gjort!  Det går inte att beskriva den våg av ångest och rädsla som svepte över mig. Jag ringde älsklingen som var på jobbet och berättade vad jag hade googlat. Han hade även googlat och han försökte lugna mig med att säga att det kommer gå bra och det är säkert inte är någon fara. Jag höll mig rätt sysselsatt den fredag då vi hade mycket att förbereda inför Hilmas tre årsdag dagen efter.

På lördagen så fyllde min älskade lilla prinsessa år och min fokus gick till att se till att Hilma fick en super födelsedag. Något hon verkligen fick hon var så nöjd och glad. Jag åt inget den dagen det jag hade läst låg och grodde i mitt huvud hela tiden. Jag ville bara att det skulle bli Måndag så jag kunde ringa läkaren och fråga mer kring provresultatet.

Helgen gick så sakta och jag mådde verkligen piss hela tiden.

Måndag den 22/10-2012
Jag ringde till hälsocentralen direkt när dom öppnat. Läkeren ringde upp mig efter någon timme. Hon bekräftade det som jag hade läst. Hon sa även att jag kunde ringa till sjukhuset och fråga om dom läst min remiss, Vilket jag gjorde. Dom sa att dom skulle kika på min remiss och sedan höra av sig i slutet av veckan. Jag berättade hur jag mådde min symtomer: huvudvärk,energilös, utebliven mens och bröstmölk. Då sa hon att hon skulle prata med en läkare och att jag skulle ringa tillbaka imorgon. Men någon timme senare så ringde hon upp mig och gav mig en läkar tid samma vecka, hon sa även att jag lära komma ditt och ta prover någon dag innan.

Onsdag den 24/10-2012
Jag har nog aldrig någonsin mått såhär dåligt som jag har gjort sen jag fick det där samtalet i torsdags och som om det inte var tillräckligt så har jag och barnen haft världens magsjuka mitt upp i allt. Jag mår bra idag och ska upp till sjukhuset för provtagning. Det går inte att beskriva den ångest jag kände igår inför detta och vad jag kände när jag slog upp min ögon i morse. Älsklingen skjutsa upp mig till sjukhuset och gick med barnen till boulongen medans.  Jag mådde så fruktansvärt dåligt när jag satt där i väntrummet. Provtagningen gick bra och nu var det bara att åka hem och försöka ladda energin inför morgondagens läkarbesök.

Torsdag den 25/10-2012
Klockan 14.00 hade jag tid hos överläkaren på Endorki avdelningen. Tiden fram tills det att vi skulle sätta oss i bilen och åka kändes så lång ville bara få det här besöket överstökat eller helst av allt så önska jag att jag kunde gå i ide och vakna upp om nåt år och  vara frisk. Men icke det är bara ta det som det är och pallra mig dit. Noddan var bestämd med att han ville följa med mig fast det att jag sa att jag ville gå själv(något jag är jätte glad för att han gjorde). Att sitta i detta opersonliga, kalla, vidriga väntrum var så jäklans jobbigt jag visste verkligen inte vad proverna skulle visa och vad läkaren skulle säga. Jag var livrädd!!! Att se alla andra sjuka människor är sån ångest.

Dom prover som jag tog i onsdags var : alla hormonvärden, sköldkötel, njur och lever prover mm. Allt såg bra ut förutom att jag hade jätte höga värden av hormonen prolaktin. Prolaktin är den hormon som alla gravida har den hormon som producerar bröstmjölk mm.

Och att ha  förhöjda Prolaktin värden betyder det att man har en tumör i Hypofysen som sitter i hjärnan!

Läkaren var hemskt skum han kom inte ihåg allt jag berättade och han var konstig. Jag är verkligen en trygghets människa och han inte mig att känna mig trygg. Vilket kändes jobbigt. Men han verkade iaf kunnig. Jag fick veta lite mer om vad som skulle ske nu. Det som väntar nu är magnet rönken och efter att dom sätt hur stor tumören är så beslutar dom om behandling. Han skulle skicka en hög prioriterad remiss till rönken. Han sa att jag skulle få tid inom ett par veckor.
Kul tänkte jag,  som jag har mått nu dom här dagarna hur fan ska jag må om jag ska behöva vänta flera veckor till utan få svar på allt kring detta.

Måndag 29/10-2012
Fick jag en kallelse från rönken. jag ska dit den 7/11-2012 kl:  9,15. Allt gick verkligen fort super skönt. Jag avskyr allt som har med sjukhus att göra och jag är jätte rädd för Magnet rönken tycker det är så obehagligt att behöva genom gå det. Så jag känner mig orolig även fast jag vet att det inte gör ont och att det inte är farligt. Det är bara den här jäklans ångesten kring allt detta.

Det går verkligen inte att beskriva hur det känns att få ett besked att man har en tumör i hjärnan. Det är typ något som jag alltid sagt att jag tyckt varit obehagligt. Jag har bara stått på sidan av dom i min närhet som varit svårt sjuka vilket har vart fruktansvärt. Jag kunde inte föreställa mig hur vidrigt det känns att vara offret. ALLA tankar har verkligen snurrat i mitt huvud. Jag har hjärtklappningar och på kvällarna mår jag så jäkla dåligt kan inte sova. På dagarna gör jag allt för att vara stark för mina älsklingars skull , därför som kvällarna blir så tung.

Livet är så fruktansvärt orättvist, skört och det kan verkligen vända så fort.

Tankar som har snurrat i mitt huvud om kvällarna är att om jag skulle dö så kommer inte mina barn minnas mig. Jag kommer aldrig att få finnas där när dom behöver mig som mest och kommer inte kunna skydda dom mot alt hemskt i denna värld.  Kan inte hjälpa att dessa tankar snurrar i mitt huvud. Går inte att beskriva för någon hur det känns att få veta att man har fått något hemskt och tänk om jag inte skulle svara på medicinen osv. Känslan att om nåt inte går som det ska så kan inge rädda mig är så läskig. Vet att alla säger att så får du inte tänka osv men kan inte hjälpa att dom tankarna snurrar. För inge kan förstår hur det känns att känna hur fort saker kan vända och hur skört livet verkligen är.

Jag vet att denna tumör är en av dom bättre tumörerna man kan ha. Att dom nästan alltid är godartade och att det brukar räcka att medicinera dom. Vilket känns bra. Men ingen kan ta ifrån mig mina tankar och jag tror även att det är något som jag måste gå igenom för att kunna  se det positiva. Det känns även som att bara för att det är en "bättre" tumör så tar läkarna det som att jag mår bra. Det jag har heter Prolaktonom.

Jag kämpar på och önskar att jag får tillbaka min energi och slipper denna jobbiga huvudvärk.

Jag är så oerhört tacksam för alla fina människor jag har omkring mig. För alla fina sms och tankar dom får mig att få lite extra energi varje dag.

Och min älskade fina sambo vad hade jag gjort utan dig. Du har under så lång tid fått tagit så mycket utan att aldrig klaga. Jag vet hur slut du är men ändå så visar du aldrig mig det. Du är alltid glad och positiv gör allt för att få mig och barnen att må bra. Du är världens bästa pappa och sambo. Hilma och Alfred avgudar dig. Du tar så mycket ansvar och tänker på ett unikt sätt som inte många killar göra. Jag är lyckligt lottade som har dig som sambo och pappa till våra barn. Och jag lovar dig att jag ska skämma bort dig med allt jag kan när jag blir pigg igen! Älskar dig!